Jag hörde talas om elefantvitlök för första gång på Twitter för några veckor sedan, och efter att ha förstått att det faktiskt fanns något som hette så och att det inte bara var ett påhittat ord för en vanlig vitlök som var lite större än vanligt, så var jag övertygad om att jag bara var tvungen att få tag på en och testa hur den funkar i köket.
Det tog ett litet tag, men tack vare de vänliga människorna på Sorunda Grönsakshall, så var det egentligen ingen konst. Den låg ju bara där och väntade på mig när jag kom dit.

Väl hemma, och efter att ha hämtat mig från den första chocken, så öppnade jag nätet runt de stora klyftorna. Löken var torkad, precis som majoriteten av de vanliga vitlökarna som säljs är, och det papperstunna skalet hade problem att hålla ihop de tunga klyftorna. Därav nätet.
Klyftorna trillade ut och jag ställde fram en vanlig vitlök vid sidan av för att jämföra. Ja, ni ser själv på fotot. Den är verkligen enorm! Men smaken lär vara mildare, mer lik den hos Solo-vitlöken.

Jag har aldrig använt andra mått på vitlök mer än i antalet klyftor och redan här ser man att alla referensramar är som bortblåsta när man har med elefantvitlöken att göra. Att skämta med kommentarer som “Ja, men bara en klyfta…” ligger inte långt borta.
Så för att kunna lära mig att hantera denna best så finns det bara en sak att göra - Testa!

Jag smorde in en klyfta i olivolja, placerade den i en liten form tillsammans med några blad rosmarin och bakade den i ugnen på 180°C i ca 40 min tills skalet var brunaktigt och den var mjuk inuti. Vid det här laget hade en mäktig, men behaglig, vitlöksdoft spritt sig i hela huset. Jag pressade ut innehållet i en liten skål och “spädde” med några droppar av olivoljan, rörde runt och fick en söt, mild, vitlöksröra som jag testade på en brödskiva jag rostat lätt i ugnen den sista minuten. Ett utmärkt tilltugg till ett glas rött!
Några mängder behövs verkligen inte, både smak och doft är tung, men inte skarp och en klyfta räcker till många personer på det här sättet.
Jag blev inte mycket klokare på vilka mängder som ska användas av den här bjässen för att uppnå samma styrka som med “vanlig” vitlök, men en sak är säker - det blir fler tester.
Elefantvitlöken är en rolig variation till den vanliga vitlöken dels för sin spektakulära storlek och dels för att det är något nytt att lära sig. Om den har mer att erbjuda än den vanliga vitlöken när man väl vant sig vid den vet jag ännu inte. Men jag hoppas det.
Det lär bli fler rader om den här på bloggen framöver.